Sommarprat

Jag lyssnar aktivt på alla sommarpratare i P1. Egentligen vet jag inte varför jag fortsätter lyssna på vissa.

Lena Andersson, till exempel. Hon var riktigt tråkig. Kommer inte ens ihåg vad hon pratade om. Men trist var det. Och så lät hon som en gammal tant. Fast hon bara är 38 år.

Björn Ranelid är en märklig man. Innehållsmässigt låter han knarkad. Han har problem med sitt uttal - han vet inte om han ska använda rullande eller skorrande R. Så han använder båda. Ibland ett rullande och ett skorrande R i samma ord. Märkligt. Och är på tok för självgod för sitt eget bästa.

Och Lars Winnerbäck... Hans musik har aldrig tilltalat mig. Men jag hoppades jag skulle få en annan bild av honom genom att lyssna på hans sommarprogram. Usch. Man blir trött av att höra en människa låta så nedstämd och uttråkad. Även när han tar upp trevliga saker. Det måste vara hemskt att vara så dyster alltid. Eller så är det bara någon image han försöker hålla uppe.

Men jag har ju inte den här bloggen för att klaga. Ibland får man göra det lite, men framför allt vill jag vara glad, för det är jag ju. Alltså måste jag också nämna de bra sommarpratarna.

Fredrik Lindström var bra. Men det är han för det mesta. Kanske ställer jag mig i samma grupp som medel-Svensson, men det gör mig inget. Jag tycker om att läsa Da Vinci-koden, Stieg Larsson-trilogin och jag tyckre att Fredrik Lindström har intressanta program på teve och radio.

Jag var lite skeptisk till Lennart Johanssons program eftersom mitt intresse av fotboll är löjligt litet. Men han var rätt så intressant att lyssna på ändå.

Fredrik Härén var också intressant. Men det visste jag sen tidigare. Han har ett bra sätt att prata på och vågar ifrågasätta världen och människorna.

Men den hittills bästa sommarprataren var helt klart Max Tegmark. Han lyckades prata en hel massa vetenskap och göra det på ett roligt och spännande sätt. Om du har 45 minuter över - lyssna på hans sommarprogram. Det är det värt!

Nu åter till packandet av lådor.