Det är skoj att se hur man sprungit... 100 meter kortare idag, men lite snabbare snitthastighet. Fast jag var väldigt trött när jag kom fram!
Snart får jag börja tänka på att springa så det blir något coolt mönster.
I morse klockan 6.13 gav jag mig ut i mina nya, fina, tajta löparkläder. Det var precis under frostgradstemperatur och det var mörkt. Hammars park var löjligt dunkel, så jag såg inte om jag sprang i vattenpölar eller gropar eller vad, så jag sprang lite längs Strandgatan, ner mot Sibbarps kallbadhus och sen längs med stranden. Fullmånen (eller den blivande diton) lös vackert över Danmark och P3 Dokumentär skvalade i mina öron.
Min nya telefon är bra, för den kan mappa precis hur man sprungit (även om Google Maps fortfarande inte har med vår gata och inte ens våra hus), hur lång tid det tagit och allt sånt. Så slipper man tajma sig själv varje 500:e meter.
Eftersom det var första löparrundan på ett par månader gick jag ut lätt på 3,4 km. Det var lagom jobbigt, och det tog mig 21 minuter.
Nu skrattar ni som springer ofta och säger "3,4 kilometer? 21 minuter? Hahaha!". Men, för mig är det helt okej, och jag lovar att jag kommer att öka min springhastighet pö om pö (eller peu en peu som besserwissrar som läst franska skulle påpeka att det stavas) och slutligen kanske springa kanske 5 kilometer på samma tid. Eller längre. Eller nåt.
Men nu har jag i alla fall börjat försöka komma i form inför österrikeresan.
Köpte igår flygbiljetter inför skidåkningen i mars med familjen i Alpbach.
Nu är det dags att börja träna så man får upp konditionen. Kan ju inte vara lika mesig som förra gången. Så lunchen kommer delvis att användas till att köpa springkläder som man kan ha på sig nu när det är kallt ute.
Sen är frågan - ska jag springa på morgonen eller på kvällen?
Ett stort tack till min goda vän Helena som hookade mig med Spotify. Nu kan jag lyssna på bra musik på jobbet.
Fett med cred till dig!
I torsdags lämnade jag mitt gamla liv för ett nytt. Eller, tja, så himla annorlunda är det väl inte. Fast ett nytt jobb är det i alla fall. På Kartguiden i Löddeköpinge.
Jag läste precis Kartguidens policy om arbetsmiljö, arbetstider och sånt. Oooh så snällt och trevligt! I princip står det att man, för sin egen välbefinnings skull, inte ska jobba mer än 7,5 timmar per dag. I like!
Jag trivdes bra på Scandvision och hade underbara arbetskamrater, men det känns som om livet blir lite muntrare nu på något sätt. Men mycket mer fritid och mindre ängslan.
När jag kom hit i morse väntade nytryckta visitkort på mig. Har till och med fått nästan samma telefonnummer här som jag hade på Scandvision. Lätt att komma ihåg för mig alltså!
I lördags hade vi finbesök från stan. Arild och Cicci kom på julstök. Det bakades tryffel, kola, mozartkulor, pepparkakor och dito-hus.
Det var inte helt lätt att göra ett femkantigt lusthus i pepparkaksdeg. Jag har helt glömt bort en massa av trigonometrin från skoltiden. Hur mäter man ut 72 grader med enbart linjal och passare? Det lyckades till slut i alla fall.
Med ett kök fullt av bak och jättestor vaxduk på vårt jättestora bord avslutades kvällen med en omklädning av köksstol och sen sov jag mig igenom en tretimmarsfilm som jag tvingade Anna titta på.
Igår var vi i Flyinge och tittade på hästhoppning. Mer spännande än vad jag trodde. Och hästarna luktade inte alldeles för illa.
Jag vill ha en Æbleskivepande. Behöver den innan julafton!
Var skaffar man en sån i Sverige?
