Idag skulle jag och Arild ha invigt våra gympadojor med en liten lätt uppstartslöpning någonstans. Men han skulle jobba klockan elva, så han hann visst inte vakna innan det var dags. Nåja, imorgon klockan 08:00 blir det tydligen av.
Fast... Jag tjuvstartade. Var redo idag, och då tyckte jag att jag lika gärna kunde ta och köra in pjucksen lite. Så, jag letade reda på en gammal t-shirt och hoppade i mina badshorts, laddade iPoden med en talbok och trädde på mig de splajsans nya, vita dojorna. Ner till flugattin och drog iväg hela den långa vägen ut till Bulltoftaområdet.
Nu hör det väl till saken att jag inte sprungit mer än kanske totalt 10 kilometer (inräknat stress till bussar och ovilja att vara ute i ösregn i överflöd) sen gympan i gymnasiet 1994. Så jag var beredd på att jag skulle:
- vara rätt så långsam
- behöva gå/stanna ganska många gånger
- kräkas alt. svimma när jag var klar
Och smart som jag var tog jag inte det kortaste spåret utan gick direkt på femkilometern. Ni som är vana löpare tycker inte det är något speciellt, men för en som inte sprungit ordentligt eller utfört annat konditionskrävande är 5 kilometer ungefär lika jobbigt som en dubbelmara för er!
Men jag var duktig. Jag sprang nästan hela biten. Jag började gå och hade säkert inte gått mer än 500 meter innan jag skymtade en ganska het brud komma i mötande riktning. Och i ett försök att vara lite macho började jag springa igen, och då kunde jag ju liksom lika bra fortsätta tills jag tagit mig runt hela rundan.
31 minuter och några sekunder tog det! Är det bra eller dåligt? Själv är jag rätt så nöjd, men jag vill minnas att jag under högstadiet sprang Foodiarundan (tror den var en sisådär 7 km) på samma tid, eller under 30 minuter. Jag kan ju ha fel också, men ändå.
När jag kom hem upptäckte jag att min kropp kunde göra saker jag inte sett den göra förr heller. Den producerade svett. Inte bara sån där vanlig det-är-varmt-ute-svett som gör så att man blir lite halvfuktig på kroppen, nä, det rann droppar från mig. Shit! Så det är så det känns! Jag har förlorat oskulden!
Om det är någon som läser denna här (vilket jag betvivlar) och har några bra förslag på musik som är bra att springa till (och, nej... Enya är inte rave!), så hör av er, så får jag ladda in det i iPoden.
8 kommentarer:
Talbok ochj löpning var en ny, lite udda kanske och för mig helt ny kombination. Själv hade jag valt något lite mer svängigt att hålla takten till. Men varför spela musik alls? Man kan ju lyssna på naturen!
Hej Oskar "min fru löper" Marcelius!
Först vill jag avråda för användandet av det där namnet. Kommer du inte på det själv, så ring till en kennelklubb så förstår du vad jag menar.
Talbok är bra. Man får tankarna på något helt annat och glömmer kanske till och med bort att det är varmt, man är trött och att benen håller på att ge vika under en.
Jag springer till allt möjigt, oftast något bra. Det som är bra är till exempel Tiger Lou eller Kings of Convenience. Idag sprang jag till Ani DiFrancos "Angry Anymore" på repeat i 40 minuter. Det var lite annorlunda men det är så fina trumpeter och alla tittar så roligt på en när man kör stålmannenposer lite då och då för att matcha musiken.
En gång sprang jag till Desitny's Child. Det skämms jag för.
Tanken var alltså att musiken var på repeat, inte jag.
Fast, när man springer är man ganska repetitiv av sig så man kan nog säga att jag var på repeat också.
Dessutom vill jag säga att jag vet hur skämms stavas egentligen.
Jag är glad att du däremot inte vet hur Desitny's Child stavas på riktigt. Det väger upp åtminstone en del av ditt agerande.
Fort-och-fel-Abdon slår till igen! Det visade sig dessutom att det är Little Plastic Castles som har fina trumpeter i sig men att man kan stålmannenposera till båda spåren utan problem.
Jag skyller allt på vädret!
Jag kör annars Stålmannen-posen när jag duschat. Handduken funkar utmärkt som mantel. Synd bara att den saknar ett snyggt S.
Skicka en kommentar