Min brorsa piloten

Min bror är pilot. Det är ett coolt yrke. Dessutom ska han få flyga det coolaste flygplanet - ett Gulfstream 550. Det är som värsta tevespelet i cockpiten och man kan se bra även om det nästan inte är någon sikt eller mitt i natten. Löjligt häftigt!

Men... Fick precis se hur just det flygplan han ska flyga är dekorerat. Plötsligt är det inte så coolt längre.

Alpbach - orten som molnen glömde

Det blev Alpbach i år. Äntligen! Denna lilla ort som familjen Karlqvist besökt nästan varje år i decennier. Det var två år sen sist. Och det blev inte speciellt länge denna gången. Bara fyra nätter. Åtminstone för mig och Anna.

I Österrike måste man äta Germknödel. Niklas fick stå för ätandet i år.

Mamma och pappa tog bilen ner redan i onsdags. Bra, för då kunde vi ju skicka med lite packning där. Jag och Anna tog flyget ner via Wien till Innsbruck där föräldrarna hämtade oss på fredagkvällen. Vi hade världens bästa utsikt från flyget när vi lyfte från Köpenhamn. Man kunde se ända upp till Blekinge!

Det var molnigt i Innsbruck när vi landade. Och ingen snö. Det var ju inte så lovande. Men, vi skulle ju ändå inte åka skidor den kvällen. Föräldrarna bjöd på middag på Restaurang Jakober och jag visade Anna runt lite i byn under kvällen.

På lördagen åkte morsan och farsan tidigt iväg till Salzburg för att hämta upp Niklas och barnen som kom med flyg då. Jag och Anna hyrde skidor och gav oss upp i backarna på toppen av Wiedersbergerhorn. Molnen tyckte visst inte det var läge att störa oss i vår skidåkning, så de lät solen skina på en bar himmel. Blått och underbart. Och soligt! Synd bara att det var mestadels snökanonssnö och inte natursnö. Det är ju aningens tråkigare att skida i.

Efter en traditionell glass på Böglerhof gick vi tillbaka till hotellet och käkade middag alla sju. Det var skönt att återigen få vara hela familjen i Alpbach. Det var många år sen sist.



Jag trodde att jag skulle vara fit i kroppen för skidåkning. Det var jag. På förmiddagarna. Konditionen fanns där, men benen blev löjligt svaga efter lunchen. Anna fick åka några åk själv, men jag surade inte för det, för jag kunde ju sitta och njuta av en öl i solen, och det är ju inte helt fel.

Emelie och Noah gick i skidskola. Emelie klarade det bra, men Noah var väl inte helt intresserad verkade det som.

Niklas bjöd oss alla på middag på Post på måndagskvällen - en oerhört uppskattad gest.

På tisdagen flög jag och Anna hem igen. Hem till molnen. Men det var en skön paus i vardagslivet med lite skidsemester i vårt eget lilla paradis Alpbach.

You've been owled!

Det är lustigt det här med ugglor. Eller åtminstone sen Australien-äventyret. Vi bodde på en lägergård som ägs av någon eller några människor som måste vara besatta av ugglor. I vårt stabsrum fanns ett skåp med 73 olika ugglor i allehanda format. I övrigt på lägergården fanns det uggledekorationer här och var. Mycket ugglor, alltså.

Detta föranledde en ny aktivitet bland oss i staben. Att uggla varandra - en sport som går ut på att på ett eller annat sätt överraska en annan person, en grupp av personer, eller ett viktigt föremål med en uggla. Det kan utföras genom att en luden tyguggla läggs i ens säng eller att en bild av en uggla finns bakom gardinen när man ska öppna fönstret. Eller på vilket annat sätt som helst som man kan komma på. Ugglingar ska alltid genomföras på ett nytt sätt varje gång.

Att uggla någon blev en del av vår vardag i Australien. Och för er information kommer här de bästa ugglingarna:

Introduktionsugglingen av deltagarna
Under den första dagen på lägret skulle vi intervjua en annan person på lägret och berätta om denna för gruppen. Vi i staben beslutade oss för att alla hitta på något som hade med ugglor att göra. Jag samlade på ugglor och hade en samling på över 250 ugglor. Tamsin spanade efter ugglor på nätterna. Pon käkade ugglor varje nyår. Chris var dödligt rädd för ugglor och Olimpia hade en uggla som husdjur. Ingen verkade ifrågasätta det hela.

Uggling av Tamsins dator
Jag lyckades knäcka Tamsins lösenord och bytte lösenord till owl, bytte ut hennes personliga bild till en uggla. Bakgrundsbilden byttes också ut till en uggla och ett egeninspelat hoande spelades upp varje gång man loggade in och loggade ut.

Fjärruggling
Med hjälp av min vänliga och hjälpsamma flickvän skickades det fyra ugglor via brev från Sverige ända till Australien till mina kära stabskollegor.

Läger-t-shirtsuggling
Eftersom Olimpia var duktigast på att teckna lyckades hennes förslag komma med på på vår läger-t-shirt. Och givetvis tryckte hon in en uggla på den också. Så nu går alla deltagare omkring med en t-shirt med en uggla på.

Gemensam uggling av mig av hela lägret
En välplanerad uggling av Tamsin mot mig. Hon gav igen med råge på alla ugglingar jag gjort på henne. Hon fick hela lägret att gå ihop och lura mig att jag skulle vara med på någon aktivitet där jag skulle ha ögonbindel. Tja, ni kan ju titta själv hur det gick till på DinTub.

Idag har jag vår stabs-t-shirt på mig. Det är en hemmaritad stor uggla med gula ögon och texten "You've been owled!". Jag gillar att det inte finns några dress codes på svenska kontor.

Ordning i kaos

Jag släktforskar ju, som många av er kanske vet. Jag är nog fortfarande ganska rudis på det känns det som - visst - jag hittar en massa gamla personer, men jag får liksom inte fram mycket mer information om dem mer än namn och födelseinformation. Det är kanske inte jättespännande kan man tycka, men jag tycker nog ändå det är rätt så kul. På något sätt vill jag skapa lite ordning bland alla människor. Knyta relationsbanden mellan dem. Se vilka som hör ihop och hur de hör ihop.

Jag kommer inte riktigt vidare på min egen släkt längre - det tar ju stopp ibland och spåren försvinner. Och såvida man inte vill leta sig igenom alla kyrkböcker i alla tusentals socknar i Sverige sen mitten på 1600-talet så kan man inte riktigt hitta rätt på allt.

Som tur var undrade Annas mamma lite om hennes adoptivfar, och där fanns plötsligt ett helt nytt spår att börja leta på. Även om jag inte har någon direkt relation med den här människan så är det skojskoj att gå på ett problem och hitta en massa folk och föräldrar och barn och sånt.

Ibland har jag funderat på om jag inte bara skulle börja släktforska på någon helt random person bara för att ha något att göra. Och det är väl visst lite kul, men jag har ju ingen glädje av det kanske...

Ingen som vill ha ett litet släktträd?

Det känns som igår...

Ja, det var ju faktiskt igår. Igår var det ett halvår sen jag träffade Anna första gången. Känns som hur nyligen som helst. Men kul!


Vi spenderade helgen på Annas familjs torp Fröjdelund (eller bara Fröjdes för de invigna). Det är ett vackert litet ställe från 1800-talet (har jag för mig) som familjen byggt ut med snickarbod, gäststuga, bastu, utedass, lusthus och under uppbyggnad är en inglasad altan med utsikt mot Bystadsjön.

Vad har hänt annars? Jag har lagat Flugattin. Den har puttrat lite och den har behövt en ny kamrem (sa Bilia i alla fall). Det blev dyrt... Men nu spinner den som en katt och är glad över att ha blivit frisk igen. Men det blir inte mycket körande med den den närmsta tiden eftersom vi ju åker till Alpbach på fredag! Tjoho! Det var två år sen sist, och jag längtar så det står härliga till. Dessutom kommer ju Niklas och barnen också dit.

Man tycker ju att jag, som den Melodifestivalsfanatiker jag är, skulle skriva några rader om helgens delfinal i Göteborg. Men jag vet inte riktigt. Har inte mycket bra att säga om den. Förutom att det alltid är positivt när HippHipp-gänget finns med. Det gillar vi! Christer Sjögren kan dra röven i koks, för den låten var helkass. Tyvärr kommer man ihåg den, men den var riktigt dålig. En kalkon som säkert kommer att minnas på samma sätt som Loa Falkmans Symfonin gör. I övrigt var det en stor skam att inte Zlatan-look-aliken Michael Michailoff inte gick vidare. Det var den enda låten med lite scenkänsla, glädje och okej musik. Sen gillade jag i och för sig Brandurs låt också. Men inte ens den gick vidare. Skäms svenska folk!

Jag missar ju nästa deltävling tyvärr. Men förhoppningsvis är den lika skrämmande dålig, så jag mår nog bäst av att inte se den.

Långledigt?

Jag har dåligt samvete. Ska man ha det egentligen? För min blogg är väl ändå min och ingen annans? Då är det väl upp till mig hur mycket jag skriver eller inte skriver här? Men ändå skäms jag lite för att jag inte skrivit på nästan en månad.

Förra gången jag skrev var jag i Australien. Nu är jag i min egen säng. Det är inte klokt vad lite flygplan och en trådlös router tillåter en att göra!

Jag saknar lite folk från Australien. Mest saknar jag Tamsin, Pon, Olimpia och Chris förstås - mina stabsvänner. Kan inte se fyra andra personer som jag hellre ville få som mina nya vänner.

Men du får säkert reda på mer om min resa om och när du träffar mig. Pallar inte skriva om allt sånt här.

Det är snart helg, och på helgen ska man ta det lugnt. Så det hade jag tänkt. Jag och Anna ska köra upp till hennes föräldrar och till deras torp i de västergötska skogarna. Ska bli kul. Ser fram emot att kanske få lite snö på köpet. Och därmed kanske också lite fina bilder.

Och så är det bara en vecka kvar tills vi flyger till Österrike och ska spendera fyra-fem härliga dagar i Alpbach med mamma, pappa, Niklas, Emelie och Noah. Ska bli underbart! Och när jag kommer hem därifrån så bär det av till Linköping en sväng.

Härligt att vara tillbaka!