1000 besökare, 2 dejter

Idag beräknar jag få min tusende besökare på min Spray Date-sida. Ja, jag är en sån där som försöker hitta kärleken på internet. Inte bara där förstås, men det skadar ju aldrig att hålla sina dörrar öppna, eller hur?

Fast jag börjar nog tvivla på att finna kärleken på Spray Date (eller SD som de verkligt inbitna tydligen benämner det, men som jag mer förknippar med ett parti som jag delar ganska få åsikter med). 1000 besökare har läst min oerhört långa, men väl formulerade presentation och/eller tittat på mina bilder. Två av dem har jag gått på dejt med. Fast det var såna som jag tog kontakten med. Det ger mig en besökare-till-dejt-ratio på 0%. Det är ganska lite.

Nä, jag får nog se till att leta efter kärleken på ICA, på Malmöfestivalens kräftskiva eller i kön till pengomaten.

Du kanske känner någon som kan passa mig? I så fall - send her over! Jag är snäll och bits inte mer än nödvändigt. Andra positiva egenskaper om mig får du själv komma på. Du behöver inte nämna de negativa direkt.

Ikväll blir det gratisbio. Tack för det Christian! Och tack Astoria som kursar så att Christian var tvungen att dela ut alla hans fribiljetter som går ut om två dagar.

Heja internet!

Jag vill hylla internet. Man ska hylla sånt som är bra.

Jag har nämligen insett att man bara genom att betala lite pengar för bredband kan slippa betala pengar för en himla massa annat. Uppslagsverk, ordböcker, telefonsamtal och mycket mer.

Men det gäller ju att veta var och hur man ska leta. Det vet jag. På kontoret har jag blivit lite av en sån person som man frågar saker när man vill veta något. Det är ju naturligtvis inte för att jag kan så oerhört mycket, utan för att jag snabbt kan hitta svaret. Och ibland skrämmer jag mig själv.

Bara en sån sak som att det var en kund som behövde ha telefonnumret till hon som spelade Pippi Långstrump i de gamla Olle Hellbom-filmerna från 1970-talet. Det är inte helt lätt att hitta det, men jag fick fatt i det på någon minut. Plus ett foto från hennes trappuppgång. Jag kände mig som värsta stalkern.

Så, om det är någon som vill veta något vet ni vem ni ska fråga!

Sherlock Karlqvist

Hur lång tid tar det?

Kom precis hem från min fjärde löpningsrunda. Jag är imponerad över mig själv att jag verkligen gör det här. Det är säkert oerhört bra för kroppen. Åtminstone för konditionen. Jag har ju trots allt skalat av 2½ minut på min tid på 5 kilometer sen första rundan. Och det är ju inte fy skam.

Men hur lång tid tar det innan man börjar tycka det är skönt? Alla som håller på säger ju att det är så skönt att träna, så skönt att motionera. Än så länge tycker jag mest det är jobbigt. Tar det en vecka, en månad, fjorton år? Bara så jag vet hur länge till jag ska uthärda innan jag faktiskt ser fram emot att sticka iväg och springa?

Understand your'e Swede

Ja... Det är galen engelska i rubriken, jag vet. Men så ska det vara. Fråga mig inte exakt vad det betyder, för det vet jag inte.

Jag har hittat vad jag vill lyssna på när jag springer. Det är galet, det är rätt så hurtigt och det är roligt. Det är nog inte tänkt att vara roligt, men om en minnesotasvensk som heter Jimmy Jenson gjort en skiva som heter Understand your'e Swede med låtar som Scandinavian Hootshot? (sic.), Ingemar, Swedish Auctioneer och Smorgas Board kan man inte som svensksvensk annat än le. Det sjungs om en man som har en herring bone suit and a loodefesk vest och om hur Ingemar Johansson slog ner Floyd Patterson with a fist like a ham from a smorgas board. Löjligt galet för oss svenskar.

Skivan ligger också inne med världens märkligaste omslag.



Mannen på bilden har ju en rätt så het fru, så det är säkert därför han har nio barn. Men det känns lite skrämmande att han kommer hem med en yxa i ena näven och en påse i andra. Är det kanske så att det är lite för många barn?

Aaargh!

Usch. Jag skrev precis ett jättelångt inlägg om allt som var dåligt med min brors förra fru och om hur lögnaktig hon är. Men av respekt för min brors helt underbara barn, Emelie och Noah, så skiter jag i att publicera det här.

Ni som känner mig vet hur jag känner...

Har till och med redigerat bort lite här (detta är andra publiceringen) efter att jag upptäckt att man visst kunde Googla sig hit och hitta vad jag skrivit.

Tjuvstart

Idag skulle jag och Arild ha invigt våra gympadojor med en liten lätt uppstartslöpning någonstans. Men han skulle jobba klockan elva, så han hann visst inte vakna innan det var dags. Nåja, imorgon klockan 08:00 blir det tydligen av.

Fast... Jag tjuvstartade. Var redo idag, och då tyckte jag att jag lika gärna kunde ta och köra in pjucksen lite. Så, jag letade reda på en gammal t-shirt och hoppade i mina badshorts, laddade iPoden med en talbok och trädde på mig de splajsans nya, vita dojorna. Ner till flugattin och drog iväg hela den långa vägen ut till Bulltoftaområdet.

Nu hör det väl till saken att jag inte sprungit mer än kanske totalt 10 kilometer (inräknat stress till bussar och ovilja att vara ute i ösregn i överflöd) sen gympan i gymnasiet 1994. Så jag var beredd på att jag skulle:

1. vara rätt så långsam
2. behöva gå/stanna ganska många gånger
3. kräkas alt. svimma när jag var klar

Och smart som jag var tog jag inte det kortaste spåret utan gick direkt på femkilometern. Ni som är vana löpare tycker inte det är något speciellt, men för en som inte sprungit ordentligt eller utfört annat konditionskrävande är 5 kilometer ungefär lika jobbigt som en dubbelmara för er!

Men jag var duktig. Jag sprang nästan hela biten. Jag började gå och hade säkert inte gått mer än 500 meter innan jag skymtade en ganska het brud komma i mötande riktning. Och i ett försök att vara lite macho började jag springa igen, och då kunde jag ju liksom lika bra fortsätta tills jag tagit mig runt hela rundan.

31 minuter och några sekunder tog det! Är det bra eller dåligt? Själv är jag rätt så nöjd, men jag vill minnas att jag under högstadiet sprang Foodiarundan (tror den var en sisådär 7 km) på samma tid, eller under 30 minuter. Jag kan ju ha fel också, men ändå.

När jag kom hem upptäckte jag att min kropp kunde göra saker jag inte sett den göra förr heller. Den producerade svett. Inte bara sån där vanlig det-är-varmt-ute-svett som gör så att man blir lite halvfuktig på kroppen, nä, det rann droppar från mig. Shit! Så det är så det känns! Jag har förlorat oskulden!

Om det är någon som läser denna här (vilket jag betvivlar) och har några bra förslag på musik som är bra att springa till (och, nej... Enya är inte rave!), så hör av er, så får jag ladda in det i iPoden.

Vem är du och vad har du gjort med Jesper?

I förrgår köpte jag gympadojor.